När jag först kom på att jag ville ha en navelpiercing var för tre år sedan. Då var jag 14 år, och jag visste att jag inte var tillräckligt gammal än för att göra en, men jag sa ändå till mina föräldrar att jag skulle vilja ha en. De tvärvägrade och sa att de aldrig skulle låta mig göra något sådant. Jag tjatade inte mer om det då, jag var ju ändå för liten för att få göra en. Under de två år som jag väntade på att fylla 16, läste jag på och tog fram information om piercings, riskerna osv. Alltför många struntar i att ta reda på risker och skötsel, men jag ville visa mina föräldrar att jag visste vad jag gav mig in på, och hade tillräckligt med kunskap för att ta hand om en piercing.
At A Glance Author mymla When A year ago Artist Tomas Studio Magic Lines Location Västerås När jag äntligen fyllde 16 år började jag tjata på mina föräldrar igen, men utan resultat. Jag gav mig dock inte, utan fortsatte att argumentera och sa att jag hade ju fått ta hål i öronen när jag var åtta år, och då hade jag ingen aning om hur man skulle sköta dem. Jag sa åt mina föräldrar, att de kunde ju iallafall följa med till piercingstudion och titta lite, och fråga om det var något de undrade över. Mamma gick med på att gå dit och titta, och till slut gav hon med sig och sa åt mig att gå och beställa en tid för piercingen.
Så en dag gick jag till piercingstudion och bokade tid. Men eftersom min navel inte är jätteperfekt för en piercing ( jag har ingen ordentlig "skinnflik" att ta hål i ) så tänkte jag att det är lika bra att kolla med studion om de kunde pierca mig ändå. De tog en titt på min navel och vi kom överens om att en upp-och-nervänd piercing skulle passa mig bäst. Jag nöjde mig med det, det skulle bara vara extra kul att inte gå och se ut som alla andra.
Onsdagen den 16:e januari var det dags. Jag var jättenervös och hade med mig mamma för att skriva på papprena och hålla mig sällskap. Även några av mina kompisar var där, men de gick efter ett tag. De kunde ändå inte följa med in och titta på. Tomas sa åt oss att läsa igenom skötselråden medan han gick och förberedde för min piercing.
Nu hade vi skrivit under alla papper och läst igenom skötselråden, så nu var det bara själva piercingen kvar. Just i den stunden kom jag fram till att det spelade ingen roll om andra hade sagt att det inte gjorde ont alls, jag var helt övertygad om att jag skulle svimma för att det gjorde så ont. Tomas markerade vart den skulle sitta och jag fick titta i spegeln så att jag fick se om det var bra. Jag tyckte det såg bra ut, och satte mig ner i stolen. Tomas visade mig verktygen han skulle använda, och nu var jag jättenervös. Jag stirrade upp i taket och kände ett stick i naveln. Precis när jag skulle säga "aj" var det klart. Jag blev förvånad över hur fort det gick, innan jag visste ordet av hade jag mitt smycke där. Jag tittade en gång i spegeln, och jag var jättenöjd. Vi gick igenom skötselråden igen, och jag fick med mig ett papper där det stod hur man skulle göra.
Senare på kvällen när jag skulle göra rent min piercing för första gången höll jag på att svimma. Jag vet inte varför, det gjorde inte ont, och jag tycker inte att det är obehagligt att se blod heller. Så den gången fick mamma hjälpa mig med rengöringen, men nästa morgon gick det hur bra som helst, så jag kunde göra det själv utan problem.
Jag var jättenoga med att göra rent min piercing ordentligt, nu när jag hade velat ha den i två år så skulle den minsann inte stötas bort. Jag tvättade den morgon och kväll, och var tredje dag lade jag på en kompress med koksaltlösning.
Tre månader senare kunde jag byta smycke. Jag valde en navelbarbell i blackline med en lila sten i, och jag tror aldrig jag har varit så nöjd över min piercing som den dagen då jag fick sätta i mitt nya smycke.
Lite senare har jag märkt att jag inte kan ha för tunga smycken i naveln. Eftersom den är uppochnervänd så hamnar ju tyngden överst och det gör att den vill fara fram och tillbaka. Jag försökte nämligen sätta i en navelsköld en gång, men det blev så tungt att den nästan slet i naveln när jag gick. Lite tråkigt, men jag ångrar ändå inte att jag har den uppochner. Det är bara roligare att inte gå och se ut som alla andra, som sagt var.
Ett problem jag har haft med min piercing är att jag ofta fastnar i den, eftersom den sitter uppochner. Detta har gjort att den har läkt mycket långsamt, och ibland trodde jag att den skulle stötas bort. Såhär ett år efter är den fortfarande lite irriterad ibland, men jag trivs jättebra med den och skulle inte vilja vara utan den. Det är faktiskt så att jag funderar på att göra fler piercings i naveln, men jag är osäker på hur jag vill ha det, så det väntar jag med så länge.