Jag hade funderat på att pierca mig i munnen i 5 år, innan jag äntligen gjorde det. Först ville jag ha en labret i mitten av underläppen, men jag ändrade mig hastigt och valde tungan istället. Eftersom jag sedan 9-årsålder lidit av en rätt grov injektionsfobi (dvs. varit livrädd för sprutor etc.), så blev det hela en mycket stor utmaning för mig själv. Jag ville vinna över rädslan och visa mig själv att jag kan vara mycket starkare än jag tidigare trott och visat.
At A Glance Author Henriikka Contact Henriikka@bme.anon When N/A Artist Markus Ljungdahl Studio East Street Piercing Location Stockholm När jag väl hade bestämt mig för att faktiskt göra det, började en månadslång jakt efter ALL information man bara kunde få tag på om just tungpiercing. Jag haffade folk på krogen som hade tungpiercing och frågade ut dem om allt som gällde piercingen. Jag läste också det mesta jag kunde hitta på internet och när jag till slut såg på den information jag lyckats ta reda på så pekade allt på att bästa stället i Stockholm att pierca sig var East Street Piercing, som ägs och drivs av den professionelle piercaren Marcus Ljungdahl.
Jag bestämde datum för denna stora dag och inväntade nervöst den stund då jag skulle gå in på studion och se min skräck i vitögat. Jag bokade inte tid för besöket, utan gick dit på drop-in tid. Jag blev av en bekant avrådd att boka tid eftersom man då löpte större risk att vara för nervös och spänd inför ingreppet, vilket man inte ska vara om man vill undvika att ingreppet gör onödigt ont.
Så på måndagen den 9:e januari, på skolans första dag traskade jag med min kompis iväg under håltimmen och infann mig 20 minuter senare vid piercingstudion. Jag fick snabbt hjälp av en enormt trevlig och sprallig kille bakom disken. Jag fick papper att fylla i med frågor om t ex: Om man har lätt att svimma? Om man har lätt att få ärrvävnad? osv. Efter det gick den trevliga killen igenom hur hålet skulle sättas, hur det skulle skötas om efteråt, och vad man fick och inte fick göra under de första 8 veckorna. Sen var det dags.
Jag kom ner till det kliniskt rena pircingrummet och satte mig på britsen med degiga ben. Jag var nervös men kände hur mitt undermedvetna höll mitt huvud kallt mitt i spänningen. Jag blev ombedd att räcka ut tungan och det var där jag valde att blunda för att slippa se hur verktygen han använde såg ut. En kall tång greppade tag om min tunga och sekunder senare kände jag ett litet patetiskt, fjuttigt stick. Efter två sekunder satt ett plaströr i mitten av min tunga och jag förmodade att det värsta var över. Och jag vill tillägga att plaströret av någon anledning kändes roligt och skönt att ha där, trots att det var långt och låste fast min tunga utanför munnen. Hursomhelst.. Det var nu dags att sätta i smycket, vilket inte gick riktigt som det skulle. Röret åkte ur innan smycket var igenom, så det fick petas fram allt eftersom, och när det väl stack igenom det sista av det nygjorda såret så sved det till ordentligt och jag minns att jag försökte mumla fram något i stil med 'Aj oum an'='Aj som fan'. Det var bara skönt att få svära lite och lätta på min egen sinnesstämning.
När smycket satt i och tungan var tillbaka i min mun kändes det jättekonstigt. Jag tyckte staven var groteskt lång och det kändes som om min tunga blivit helt vriden. Den känslan släppte efter 5 minuter men jag var fortfarande enormt öm i tungan. Det rekommenderade isvattnet skippade jag helt, eftersom jag upplevde att det sved ännu mer då. Jag andades in kall vinterluft istället när vi väl var på väg tillbaka till skolan.
Jag kunde prata oväntat väl redan den första kvällen, men vissa bokstäver som S, K och L till exempel gjorde ont att uttala. Så jag fann mig i att låta smått handikappad. Det pågick de första 6 dagarna. Mat tog jag in genom ett sugrör som jag bet fast långt bak på höger sida av munnen. Det blev soppa, drickyoghurt och milkshake den första veckan. Efter det kunde jag försiktigt börja äta fast föda igen, och det kändes som rena himmelriket efter en veckas mer eller mindre konstant hunger.
Det har nu gått 16 dagar och jag har idag köpt den kortare staven som bör sättas i efter 2-3 veckor. Men eftersom jag fått lite ärrvävnad under tungan vill jag vänta ytterligare en vecka med att byta smycket, med förhoppningen att vävnaden skall läka lite till.
Överlag är jag enormt nöjd med den här piercingen. Den är skön att ha, den är snygg och lämnar inga yttre synliga ärr efter sig om den tas bort. Det blir också som en liten hemlis man har i munnen, vilket jag känner passar mig eftersom jag är aningen introvert i största allmänhet. Jag rekommederar detta varmt till alla som känt att de funderat länge nog och är redo för det. Men SLARVA INTE med skötsel och rengöring! Infektioner är ingen dans på rosor...